Kommundirektör Rurik Ahlbergs jubileumstal till fullmäktige 13.2.2023

Bästa fullmäktigeledamöter!

Som redan nämnts flera gånger är det idag 675 år sedan Mustasaari nämns för första gången i ett skriftligt dokument. Visserligen finns inte originalet kvar utan det är en senare avskrift av det ursprungliga dokumentet, som idag utgör urkund för både Mustasaari/Korsholm och Pedersöre. Kung Magnus Eriksson utfärdade i ett brev skrivet i Kumo rätten för invånarna i socknarna Mustasaari, Närpis och Pedersöre, att handla med livsmedel. Magnus Erikssons aktivitet under det året slutade inte med det. Han inledde också samma år ett krig mot Novgorod. Den svenska nationalstaten höll på att krypa uppåt längs kusterna på både västra och östra sidan av Bottenhavet och Bottenviken, en process som Birger Jarl hade inlett. Crysseborgs slott representerade svensk närvaro, i det som idag är Gamla Vasa. Dateringarna för det går egentligen ännu 100 år tillbaka i tiden, vilket man kunnat uttyda t.ex. genom pollenanalyser.

Det var en helt annan värld då. Ryssland fanns inte, utan bakom Novgorod fanns otaliga små furstendömen. Frankrike höll på att bildas, och lösgöra sig från Englands överhet. Dagens Tyskland var småstater, och Danmark var en stormakt och innehade hela Skåne, men också Blekinge och Halland samt nordligaste delarna i dagens Tyskland.

Under alla dessa tider har det funnits Mustasaari/Korsholm, ett begrepp som haft olika betydelse och innebörd under olika tider. I Eriks av Pommern skattebok från 1413 omfattar Korsholms län socknarna Mustasaari, Kyro och Kemi i nuvarande Finland samt Torneå, Luleå, Piteå, Skellefteå, Lövånger, Bygdeå och Umeå i nuvarande Sverige. Från 1441 börjar man allt mera skilja mellan Västerbotten och Österbotten.

”Dagens Korsholm var skärgård”

ur jubileumstalet 23.2.2023

När det som skulle bli Vasa stad grundades 1606 så var det ursprungliga namnet Mustasaari stad för orten. Men det fanns en bebyggelse redan före det. Bland annat de s.k. ruinerna är från tiden innan staden anlades, S:t Maria kyrka är från 1500-talet. Med andra ord grundades staden i Korsholms län. På samma sätt kom Jakobstad att grundas i Pedersöre socken.

Dagens Korsholm var skärgård. På den tiden kunde man ta sig med båt från Kvevlax till Gamla Vasa och i Gamla Vasa fanns en hamn. Söderfjärden var en fiskrik fjärd, och skulle vara det delvis ännu också om den inte skulle ha torrlagts på 1930-talet. På gamla kartor är Smedsby en skärgård, och nu senast så belyser Koskö historik mycket tydligt hur naturen förändrats fullständigt under seklens lopp. Vattenvägar har blivit sjöar och små vattendrag, eller torkat ut helt. Fiske har blivit jordbruk. Vägar anläggs på ställen som tidigare varit havsbotten. Man kan t.o.m. säga att det egentliga världsarvet har vi idag på landbacken, där böljande hav blivit till jordbruksmark och bostadsområden.

”Många har bidragit med sitt livsverk i vår bygd”

ur jubileumstalet 23.2.2023

I Finland har vi en vana att säga att man skall blicka framåt och inte bakåt. Det finns mycket klokskap i det. Men ändå tror jag att det finns en mening i att se sammanhang och förstå hur den egna omgivningen uppkommit, att förstå att vi lever i ett kontinuum. I själva verket är det hundratals tusen personer, om inte miljoner människor, som under årens lopp verkat, bott och levt i Korsholm och de övriga primärkommunerna. Många har bidragit med sitt livsverk i vår bygd. Eller stått upp för sitt fosterland, som när Mannerheim samlade sina trupper i Smedsby, innan man på inbördeskrigets första morgon avväpnade de ryska trupperna i Vasa. Smugglingen av vapen och soldater över Kvarken under första världskriget var en avgörande modig handling för att Finland skulle kunna, under det minimala historiska fönster som då stod öppet, tillskansa sig sin självständighet. Några decennier senare skrev Harry Järv in sig i historieböckerna med de hjältedåd han och JR 61 utförde under andra världskriget. Det var många med honom som försvarade vårt fosterland, och som vi skall ge vårt tack till.

Men det har heller inte alltid gått så bra. På 1700-talet härjade ryska trupper i Kvarken och brände t.o.m. Umeå. Ett försök gjordes ännu år 1809, med att föra ryska trupper över isen och det gången kunde det ha gått riktigt, riktigt illa för hela norra Sverige, ifall inte fred hade slutits och Finland avskilts från Sverige. Stenugnarna, ryssugnarna i skärgården minner om dessa tider.

”År 1809 ger ännu idag sitt avtryck i Österbotten och Satakunda”

ur jubileumstalet 13.2.2023

Man kan säga att 1809 på många sätt idag ännu ger sitt avtryck i Österbotten och Satakunda. Finland vände sig. Bottniska viken blev från ett innanhav ett gränshav. Stads- och statsbildningen började i Finland förflytta sig från kusten inåt landet, först långsamt på 1800-talet, men i allt snabbare takt på 1900- och 2000-talen. Detta är den enkla orsaken till att det inte finns någon järnväg från Åbo till Österbotten, eftersom landets fokus inte mera låg vid kusten. För Österbotten är detta en så stor händelse att man kan likna den vid St Petersburgs grundande, som helt och hållet ändrade de kommande händelseförloppen i Finska viken. Jag tycker det är förvånande att just denna geopolitiska totalförändring som skedde efter 1809 i Österbotten, diskuteras relativt lite.

”I dag har vi ett välmående Korsholm och ett välmående Österbotten”

ur jubileumstalet 13.2.2023

Nåjo, det lönar sig heller inte att fundera på hur det skulle ha blivit om det gått annorlunda. Idag har vi ett välmående Korsholm och ett välmående Österbotten, som kämpar, ja, faktiskt emot många odds. Företagsamhet och flitighet är de viktigaste byggstenarna, men också tillit. Att jobba i lag. Enkät efter enkät visar att invånarna uppskattar kommunen och ger den höga betyg. Befolkningen har ständigt vuxit och bland de unga (20–34-åringar) har vi en väldigt jämn fördelning, en av de jämnaste i landet, vilket är ett hälsotecken, och bra att bygga vidare ifrån. Under några månader i höstas var arbetslösheten så låg att vi nästan höll på att få en lägre arbetslöshet än Nordkorea.

Inget av det här sker av sig själv. Bakom alla framgångar, men också motgångar, finns hårt arbete. Många motgångar kommer utifrån, så som bankkrisen 2008 eller pandemin och Ukrainakriget, och vi som kommun måste handskas med det. Och sådana saker kommer ständigt. Egentligen finns inga ”vanliga” år, utan alla år har sina egenheter. För att orientera sig i detta krävs mod och vishet av beslutsfattarna och tjänstemannakåren. Det har vi haft.

”Bara egen aktivitet och mod ger framgång”

ur jubileumstalet 13.2.2023

Jag vill avslutningsvis nämna några exempel som vi idag tar som självklarheter – jag börjar med skolcentrum, dagens bildningscampus. Det var med ett stort mod man byggde skolcentrum, i början som försöksgrundskola från 1.8.1970. Hälsovårdscentralen förverkligades ungefär samtidigt. I alla år fram till 2021 har vi av invånarna fått ett stort tack för den fina hälsovårdscentral vi har. Grundandet av gymnasiet inledde en era av höjd folkbildning av våra flickor och pojkar från byarna. Och som ett lite annorlunda exempel – Köklotvägen som färdigställdes 1975 som en del av samgångsöverenskommelsen från 1973. Utan denna väg skulle inte Korsholm ha sina 4 100 sommarstugor. Gemensamt för alla dessa exempel är att det skulle ha varit lättare att låta bli att förverkliga dem, men skulle det då ha blivit bättre för invånarna? Svaret är ett såklart nej. Bara egen aktivitet och mod ger framgång.

Jag vill gratulera Korsholm både för sina 675 år men också för sina 50 år i nuvarande form.

Rurik Ahlberg, kommundirektör

13.2.2023

Foto: Ann-Britt Pada